Det råder ett mycket spänt läge i landet när 1527 går in. Kung Gustav Vasa måste nu få fram pengar för att kunna genomföra en avbetalning på lånet till Lübeck. Han har därför redan 1526 utlyst en extraskatt på bönderna, eller ”gärd”, för att kunna genomföra betalningen. Men flera landskap knorrar.
Allmogen i Hälsingland har redan i slutet av 1526 bett om uppskov med gärden, men fått avslag. Pengarna ska in senast till distingsmarknaden i februari, dundrar kungen.
I januari 1527 visar det sig att dalkarlarna har satt sig på tvären till gärden helt och hållet och tänker inte betala. Kungen reagerar starkt på deras ”hårda och tredska svar”. En fransiskanmunk från Uppsala reser tydligen runt och ger allmogen sitt stöd. Också i Västmanland knotas det. Med det första Dalupproret i färskt minne förstår alla att det kan bli hårda tag.
Det har nu också dykt upp en samlande gestalt som de upproriska bönderna samlas kring, den så kallade ”Daljunkern”. Detta påstås vara Kristina Gyllenstiernas son Nils Sture, alltså son till Sture den Yngre, Sveriges riksföreståndare, som ju avled under unionsstriderna. Gustav Vasa beskyller denne figur för att vara en skurk och bedragare.
Bild genererad med hjälp av AI.
Men allmogen är inte ensam i sin kritik. Kyrkan är fortsatt starkt kritisk till kungen. De kungliga konfiskationerna av kyrkans medel rör fortfarande upp känslorna. Mitt i allt detta låter kungen i februari halshugga den tidigare Västeråsbiskopen Peder Jakobsson vilket upprör känslorna ytterligare. Särskilt upprörd är man att det skett utan hänsyn till kanonisk rätt som säger att kyrkans män ska dömas av en andlig domstol.
Till det förstärks nu ytterligare ett missnöje med kungen – han påstås införa en ny tro i landet ”en annan än den vår herre och hans apostlar förkunnat.” Det är naturligtvis de nya lutherska lärorna man åsyftar. Kungen förnekar anklagelsen men anför att kyrkans män infört en mängd ”oseder” till menige mans förtryck för att tillskansa sig själva rikedomar. Någon ny tro vill han inte införa, men avskaffa dessa oseder. Kungen inriktar sig dock på biskoparna som han menar har tillskansat sig allt för mycket makt och rikedom ”på andras bekostnad”i strid mot all redlighet och Guds lag.” Dessutom ryktas det att biskoprna i hemlighet ska låta sig viga sig av påven i Rom. Kungen har därför bestämt sig – biskoparnas makt måste krossas!
Biskop brask är den störste kritikern av de nya Lutherska lärorna som han anser är kätteri. Kungen förbjuder i brev i februari 1527 Brask att sprida sin Lutherkritiska skrifter. Kungen vill att man samlas för att avglra vad som var kätteri i den nya läran eller den evangeliska läran som den också kallas.
I mars kommer också oroande nyheter från Västergötland. Hans Brask, Ture Jönsson och vöstgötabiskopen Magnus Haraldsson har där hållit ett möte med allmogen där de förbundit sig att hellre dö än att antaga den nya evegeliska förkunnelsen. Läger blir nu allt mera kritiskt. Det kokar av missnöje bland biskorparna med Brask i spetsen. I Dalarna pågår en revolt.