Det råder ett mycket spänt läge i Sverige när 1527 går in. Kung Gustav Vasa måste nu få fram pengar för att kunna genomföra en avbetalning på lånet till Lübeck. Han har därför redan 1526 utlyst en extraskatt på bönderna, eller ”gärd”, för att kunna genomföra betalningen. Men flera landskap knorrar. Allmogen i Hälsingland har redan i slutet av 1526 bett om uppskov med gärden, men fått avslag. Pengarna ska in senast till distingsmarknaden i februari, dundrar kungen!
I januari 1527 visar det sig att dalkarlarna har satt sig på tvären till gärden helt och hållet och tänker inte betala. Kungen reagerar starkt på deras ”hårda och tredska svar”. En fransiskanmunk från Uppsala reser tydligen runt och ger allmogen sitt stöd. Också i Västmanland knotas det. Med det första Dalupproret i färskt minne förstår alla att det kan bli hårda tag.
Det har nu också dykt upp en samlande gestalt som de upproriska bönderna samlas kring, den så kallade ”Daljunkern”. Detta påstås vara Kristina Gyllenstiernas son Nils Sture, alltså son till Sture den Yngre, Sveriges riksföreståndare, som ju avled under unionsstriderna. Gustav Vasa beskyller denne figur för att vara en skalk och bedragare.
Bild genererad med hjälp av AI.
Men allmogen är inte ensam i sin kritik. Kyrkan är fortsatt starkt kritisk till kungen. De kungliga konfiskationerna av kyrkans medel rör fortfarande upp känslorna. Mitt i allt detta låter kungen i februari 1527 halshugga den tidigare Västeråsbiskopen Peder Jakobsson vilket upprör känslorna ytterligare. Särskilt upprörda är präster och biskopar över att det skett utan hänsyn till kanonisk rätt som säger att kyrkans män ska dömas av en andlig domstol. Så har inte skett när biksop Peder döms till döden.
Målning av Gustav Hellqvist
Några månader senare låter kung Gustav Vasa avrätta upprorsmakarna
Till det förstärks nu ytterligare ett missnöje med kungen – han påstås införa en ny tro i landet – ”en annan än den vår Herre och hans apostlar förkunnat.” Det är naturligtvis de nya lutherska lärorna man åsyftar. Kungen förnekar anklagelsen men anför att kyrkans män har infört en mängd ”oseder” till menige mans förtryck för att tillskansa sig själva rikedomar. Någon ny tro vill han inte införa, men avskaffa dessa oseder. Kungen inriktar sig särskilt på biskoparna som han menar har roffat åt sig allt för mycket makt och rikedom ”på andras bekostnad i strid mot all redlighet och Guds lag.” Dessutom ryktas det att de svenska biskoparna i hemlighet ska låta sig viga sig av påven i Rom. Kungen har därför bestämt sig – biskoparnas makt måste krossas!
Biskop Brask är den störste kritikern av de nya Lutherska lärorna som han anser är kätteri. Han far land och rike runt för att propagera mot nymodigheterna. Kungen förbjuder i brev i februari 1527 Brask att sprida sina Lutherkritiska skrifter. Kungen vill även att man samlas för att avgöra vad som skulle vara kätteri i den nya evangeliska läran, som den också kallas.
I mars kommer också oroande nyheter från Västergötland. Hans Brask, Ture Jönsson och västgötabiskopen Magnus Haraldsson har där hållit ett möte med allmogen där de förbundit sig att hellre dö än att antaga den nya evangeliska förkunnelsen.
Läget blir nu allt mera kritiskt. Kungen är ansatt från alla håll. Det kokar av missnöje bland biskoparna med Brask i spetsen. Lübeck kräver sina pengar. Revolten i Dalarna tycks inte bedarra. Daljunkern har utfärdat ett brev till Värmland som han inleder med: ”Jag Nils Sture, rätter arvinge till Sverige och härnäst med med Guds hjälp hövitsman.” Brevskrivaren säger sig vilja avstyra det fördärv som hotade riket genom att kyrkor och kloster ödeläggs, folket tvingas avsäga sig fädernas tro och betungas med hårda skattepålagor. I Småland sägs uppror kunna bryta ut när som helst. Kungen snappar upp brevet som måste ha varit som ett slag i ansiktet på honom. Värt att notera att är att Gustav Eriksson ännu inte är krönt konung av Sverige, endast vald. Det är först med kröningen som kungen formellt ”smörjs” av Gud till landets konung. Allt enligt tidens sed.
I detta läge kallar så kungen i april till ett Herremöte, alltså en riksdag. I den första kallelsen anges det att riksdagen ska hållas i Söderköping men strax därefer meddelas att riksdagen ska hållas i Västerås. Troligen är skälet till detta det ökade larmet i Dalarna. I kallelsen till riksrådet anger kungen ”den ohörsamhet och buller, som är på färde i landet, det ena efter det andra.” Målet tycks vara att kungen på riksdagen ska erhålla ständernas stöd för sin politik som moteld mot hans kritiker och antagonister.