Riksdagen

Västerås riksdag var ovanligt dramatisk. Ett uppror pågick i Dalarna. Kyrkan och klostren var starkt kritiska till kung Gustav Vasas konfiskation av deras tillgångar. Ledande män som biskop Brask och riksrådet Ture Jönsson Tre rosor hade svårt att dölja sitt missnöje med kungens politik.

Kung Gustav Vasa själv vet att hans ställning är svag. Så svag att han i riksdagens inledande skede säger sig vilja abdikera. Slem taktik? Kanske. Här har ni Västerås riksdag 1527, dag för dag, baserad på Peder Swarts krönika.

Ett annorlunda gästabud

Redan innan riksdagen öppnar bjuder kungen alla deltagare på gästabud. Av tradition ska biskoparna sitta främst på banketter av det här slaget, därefter rådet och övriga deltagare. Men kungen låter nu genomföra en ändring – rådets medlemmar får de främsta platserna, närmast sig själv, efter dem rikets främsta riddare. Först därefter placeras landets biskopar. ”Detta behagade biskoparna ganska illa” konstaterar krönikan.

Dagen efter sammanträder biskopar och präster enskilt bakom lyckta dörrar. Upprördheten är stor över den nya ordningen. Biskop Brask leder prästståndets möte och luftar sina misstankar att kungen kommer att ta ifrån biskoparna både slott och skatteintäkter. Biskop Peder i Västerås och Magnus Sommar i Strängnäs säger sig vara nöjda oavsett de äger mycket eller lite. ”Då spang Brasken upp och sa de var galna män”.

Riksdagen inleds

Riksdagen inleds med att kanslern Laurentius Andreæ håller en utläggning om hur kung Gustav Vasa försöker regera för landets bästa men hur allt han gör vänds emot honom. Bönderna hotar honom med uppror, under tillskyndan på av både kyrkans män och frälset. När kungen önskar att Guds rena lära måste utspridas, alltså de Lutherska lärorna, så anklagas han för kättare. Biskoparna vältar sig i rikedom medan adeln ovist har skänkt stora egendomar till kyrkan och kloster. Biskoparna kommer behöva ge upp sina slott och deras ränteinkomster måste tillfalla kronan.

Oppositionens svar på den kungliga framställningen framförs av biskop Brask som menar att påven har befallt honom och hans kolleger att försvara kyrkans egendom i Sverige och att de därför inte kan avstå något som helst.

Kungen frågar då de andra rådsherrarna om de ansåg att detta vore rätt talat, och Ture Jönsson Tre Rosor ger biskop Brask sitt stöd. Då svarar Gustaf Vasa:
– Där på haver jag icke lust vara eder konung!
Kungen förklarar sedan hur mycket han gjort för landets bästa.
– Jag haver dock intet annat vänta till lön, än att I såge gärna yxan sutte i huvudet på mig, men i vilje icke själve hålla i skaftet!

Kungen säger sig vilja draga ur riket och aldrig mer återvända till detta ”otacksamma fäderneland”. Till slut brister han ut i gråt och det samma gör stora delar av de församlade innan kungen lämnar riksdagen i vredesmod.

Instängd på slottet

Kungen stänger nu in sig på slottet och vägrar återvända till riksdagen i klostret.

I dominkankonventet fortsätter dock mötet. Nu med hotet att landet ska stå utan kung.

Laurentius Andreae inskärper stundens allvar för mötesdeltagarna, nu måste man ena sig: antingen får man rätta sig efter kungens politik eller så får man ta sig en annan kung. Något tredje alternativ gives icke! Riksdagen blir rådvill och kan inte fatta något beslut den dagen. ”De sutto allehanda så försoffade” skriver Peder Swart. På kvällen skingras man. Ture Jönsson Tre rosor låter slå på trumma framför sig på vägen hem från klostret till sitt härbärge för att vädra sitt missnöje med de nya lutherska lärorna: ”Trots och trots att de skole göre någon hedning eller kättare av mig i år!”

Hårda förhandlingar medan kungen festar

I flera dagar stänger kungen in sig i slottet och bjuder sina knektar och andra förtrogna på gästabud. Man sjunger och lever om på slottet.

Under tiden fortsätter riksdagen sina förhandlingar i kungens frånvaro, men man kommer ingen vart. Det råder stor oenighet även bland rikets högsta herrar. Till slut höjer allmogen i bondeståndet sina röster och börjar ropa – nu måste rådet fatta ett beslut så man vet vad som gäller och kan fara hem! Bönderna säger sig också vilja vara lojala med kungen. Köpmännen, alltså borgarna, stämmer in och börjar ropa att man vill våga liv och lem men kung Gustav.

Kansler Laurentius Andreae försöker ta till orda men tystas ned av Ture Jönsson. Då stiger Magnus Sommar, biskop i Strängnäs, fram och äskar tystnad mitt i tumultet.

Kommer han att kunna lösa knuten?

Biskop Sommar menar att de nu är i den största fara och därför måste bestämma sig – antingen avsätta kung Gösta och kora en ny kung eller följa honom. Att avsätta kungen kommer att innebära stora risker, landets fiender skulle komma att utnyttja det. Riddarståndet, alltså adeln, berömmer biskopen och kungavännernas sida tycks få ökat stöd. Men man önskar att kyrkans företrädare genomför en disputation – alltså en form av debatt – för att komma till beslut så att de övriga stånden vet vad de ska rätta sig efter i fråga om gudtjänster och den nya läran som Luther framlagt. Så blir det också. Mäster Olof ska företräda den nya läran och doktor Peder Galle ska företräda den gamla traditionen, den vi kallar katolicism. Låt debatten börja!

Debatten

Debatten kör fast direkt. Man kan inte enas om vilket språk den ska föras på. Doktor Galle menar den ska föras på latin – kyrkans språk. Olaus Petri menar den ska föras på svenska så att alla församlade kan förstå och bilda sig en uppfattning. Ingen vill vika. En lång stund debatterar därför Peder Galle på latin medan Mäster Olof svarar på svenska. Tills slut börjar riksagsdeltagarna irriterade och börjar ropa åt debattörerna att de ska tala svenska. Debatten fortsätter hela dagen och de ”nappades väldeliga” uppger Peder Swart i sin krönika. Här står protestantism och katolicism mot varandra.

Vädjan till kungen

Nästa dag blir stämningen på riksdagen allt mer hätsk. Bönder och borgare vill att Gustav Vasa blir kvar och ger honom sitt stöd. De börjar nu ropa och skrika på ridderskapet att de måste ge vika, annars kommer de att liera sig med kungen mot ridderskapet. Man har redan skickat bud till Gustav Vasa på slottet.

Nu blir det diskussion inom adelsståndet. Västgöten Måns Bryntesson Lilliehöök vädjar till sin landskapsfrände Ture Jönsson att ge med sig. ”Det kan kosta oss livet” lägger Bryntesson till. (Ödets ironi är att just det drabbar honom två år senare under Västgötaherrarnas uppror.) Herr Ture säger sig vara beredd att göra kungen till viljes men han vill inte bli tvingad till något ”Lutheri”.

Rådet ber nu Olaus Petri och Laurentius Andreae att gå upp till kungen på slottet och framföra att alla fyra ständerna nu var villiga att acceptera kungens vilja. De två gör detta och vädjar till Gustav Vasa att bli kvar som kung.

Men kungen ”ställde sig allt hårdeliga” och ber dem gå tillbaka och framföra att han ville bli vid vad han sagt – alltså avsäga sig kronan. Kanslern och Mäster Olof vädjar gråtande på knä men kungen är ”så harmse vorden” och står fast. Gråtande återvänder de utsända till riksdagsförsamlingen för att meddela kungens svar.

Hur ska detta sluta?

Olaus Petri och Laurentius Andreae vågar inte göra ett nytt försök och vädjar att man ska skicka andra som kanske kunde ha bättre lycka. Knut Andersson och Måns Sommar går då till kungen för att försöka men möts av samma svar. Jämmer och gråt drabbar nu hela riksdagen. Man skickar ännu fler delegationer till slottet som till slut vädjar ”att hans Majestät ville dock värdas för Guds skull komma till dem personligen en gång”. Kungen svarar att det inte kan ske samma dag, men att han skall komma dagen efter.

När kungen så åter infinner sig på riksdagen nästa dag är känslorna i gungning och vördnaden stor. ”Det fattades föga att att menige hopen icke kysste fötterna på honom” skriver krönikören. När alla ständerna lovar vänskap och bättring kan så förhandlingarna inledas igen. Oppositionen kvarstår men kungen får igenom alla sina krav: Kyrkan och klostren ska lämna tillbaka alla de gårdar och gods de fått tillskänkta sedan kung Karls tid. Kungen vill också att biskoparna i respektive stifta ska överlämna Tynnelsö slott och Läckö slott vilket biskoparna accepterar.

Nu vänder sig kungen till biskop Brask i Linköping, ”roten till allt ont”, med frågan om även han är villig att ge upp sitt slott. Brasken stånkar och stönar och kan inte förmå sig att svara.

Ture Jönsson tar till orda och ber kungen unna biskopen slottet så länge han lever. Kungen säger kort nej. Sedan tar kungen 40 man ur biskop Brasks följe som ett slags borgen och tvingar på så sätt biskopen att bli kvar i staden tills dess att kungen gett honom lov att ge sig av. Under tiden kommer Gustav Vasa att ta kontroll över Brasks slott utan något motstånd.

Maktkampen är avgjord. Kungen har avgått med segern. Den svenska kyrkans makt är krossad. Detta är arvet från Västerås riksdag. De av riksdagen fattade besluten hittar du här.