Riksdagen

Västerås riksdag var ovanligt dramatisk. Ett uppror pågick i Dalarna. Kyrkan och klostren var starkt kritiska till kung Gustav Vasas framfart. Ledande män som biskop Brask och rådet Ture Jönsson Tre rosor hade svårt att dölja sitt missnöje med kungen.

Kung Gustav Vasa själv vet att hans ställning är svag. Så svag att han i riksdagens inledande skede säger sig vilja abdikera. Slem taktik? Kanske. Här har ni Västerås riksdag 1527, dag för dag.

Ett annorlunda gästabud

Redan innan riksdagen öppnar bjuder kungen alla deltagare på gästabud. Av tradition ska biskoparna sitta främst på banketter av det här slaget, därefter Rådet och övriga deltagare. Men kungen låter nu genomföra en ändring – Rådets medlemmar får de främsta platserna, närmast sig själv, efter dem rikets främsta riddare. Först därefter placeras landets biskopar. ”Detta behagade biskoparna ganska illa” konstaterar Peder Swart i sin krönika.

Dagen efter sammanträder biskopar och präster enskilt bakom lyckta dörrar. Upprördheten är stor över den nya ordningen. Biskop Brask leder mötet och luftar sina misstankar att kungen kommer att ta ifrån biskoparna både slott och skatteintäkter. Biskop Peder i Västerås och Magnus sommar i Strängnäs säger sig vara nöjda oavsett de äger mycket eller lite. ”Då spang Brasken upp och sa de var galna män”, skriver krönikören.

Riksdagen inleds

Riksdagen inleds med att kanslern Laurentius Andreæ håller en utläggning om hur kung Gustav Vasa försöker regera för landets bästa men hur allt han gör vänds emot honom. Bönderna hotar honom med uppror, under tillskyndan på av både kyrkans män och frälset. När kungen önskar att Guds ords rena lära måste utspridas så anklagas han för kättare. Biskoparna vältar sig i rikedom medan adeln ovist har skänkt stora egendomar till kyrkan och kloster. Biskoparna kommer behöva ge upp sina slott och deras ränteinkomster måste tillfalla kronan.

Oppositionens svar på den kungliga framställningen framförs av biskop Brask, som enligt Peder Swart säger att påven har befallt honom och hans kolleger att försvara kyrkans egendom i Sverige och att de därför inte kunde avstå något som helst.

Kungen frågar då de andra rådsherrarna om de ansåg att detta vore rätt talat, och Ture Jönsson Tre Rosor säger då att det alls inte vore fel, utan mera var i det närmaste rätt. Då svarar Gustaf Vasa:
– Där på haver jag icke lust var eder konung!
Kungen förklarar sedan hur mycket han gjort för landets bästa.
– Jag haver dock intet annat vänta till lön, än att I såge gärna yxan sutte i huvudet på mig, men i vilje icke själve hålla i skaftet!

Kungen säger sig vilja draga ur riket och aldrig mer återvända till detta ”otacksamma fäderneland”. Kungen brister till slut ut i gråt och det samma gör stora delar av de församlade innan kungen lämnar riksdagen i vredesmod.

Instängd på slottet

Kungen stänger nu in sig på slottet och vägrar återvända till riksdagen i klostret.

I dominkankonventet fortsätter dock mötet. Nu med hotet att landet ska stå utan kung.

Laurentius Andreae inskärper stundens allvar för mötesdeltagarna, nu måste man ena sig: antingen får man rätta sig efter kungens politik eller så får man ta sig en annan kung. Något tredje alternativ gives icke! Riksdagen blir rådvill och kan inte fatta något beslut den dagen. ”De sutto allehanda så försoffade” skriver krönikören Peder Swart. På kvällen skingras man. Ture Jönsson Tre Rosor låter slå på trumma före sig på vägen hem från klostret till sitt härbärge för att vädra sitt missnöje med de nya lutherska lärorna: ”Trots och trots att de skole göre någon hedning eller kättare av mig i år!”

Hur ska detta sluta?